Nu är det Stindbergår här Sverige. I huvudstaden firar vi legenden August Strindberg som allra mest. Även om många har invändningar på hur mycket (eller lite) vi firar Sveriges genom tiderna största och mest inflytelserika författare så lever hans minne lika starkt som någonsin i Stockholms stad. Hans språk var alltid personligt. Precis som hans förhållande till Stockholm. Strindberg var mycket saker, men som författare kunde han måla de allra mest detaljrika porträtten av sin stad och av alla människor i den. Det skarpa ögat i hans berättare såg staden och gatorna och livet samtidigt som det kunde se allra längst in i människans slutna rum.
När han i den berömda inledningen till Röda rummet följer vi denna berättares blick när den susar genom hela det mänskliga universumet. Att jämföra denna vindlande färd med småfåglarna vid buskarna på Mosebacke och någon skarpsynt rovfågel högt över Djurgården är att dra en meta-allegori över Strindbergs eget skrivande. För att inte tala om den unge hjältens namn, Falk, som i egenskap av författarens alter ego har namnet av en klarsynt fågel. Från Projekt Runeberg:
Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor.
Den unge Arvid Falk saknade pengar men inte inspiration
Arvid var inte rik, precis som Strindberg. August hade skulder till höger och vänster under i stort sett hela livet. Han visste att han kunde lita på sin talang att betala tillbaka lånen allt eftersom. Men ibland var det så ont om pengar att han kunde bli ovän med sina vänner över lån och skulder. Det fanns liksom inga alternativ för honom att tjäna pengar än på att skriva. Han blev krönikör och journalist på Stockholms tidningar. Men när pengarna tröt fanns det inte, som idag, lotter eller casino att tjäna en extra peng på. Men livet var lite enklare för den som levde på soppa och drömmar på den tiden än idag. Numer lär man hamna på gatan om man prompt vill hålla på med sin favoritsyssla som arbete.